Mosebacke!

Teckningar från Mosebacke, maj 2018

Sista söndagen i maj bjöd på strålande väder. Drygt ett 20-tal skissare slöt upp på Mosebacke torg för att skissa och umgås. Glädjande var att många nya intresserade kom denna gång. Alltid välkommet med nya ansikten – the more the merrier!

Vid fikat på terassen jämfördes och beundrades bilder, utbyttes erfarenheter, material och t om telefonnummer! Trots virvlande frökapslar från träden lyckades alla få till sina bilder.

Mosebacke är fantastiskt, speciellt badande i sol, och kan utan tvivel återanvändas som skissobjekt. Vi återvänder nog hit, när vi får tillfälle.

Gå med i vår Facebookgrupp eller håll koll på kalendersidan här på bloggen. Strax innan sista söndagen varje månad postar vi platsen för nästa tecknarträff ! Häng gärna med nästa gång!

Annonser

FOKUS! Maj 2018

FOKUS! är en serie av intervjuer med tecknare i Stockholm Urban Sketchers. Vilka är de som sitter och tecknar på olika hörn i stan och vad har de för berättelser? I den här intervjun träffar vi Viveca – skådespelerskan som nu uttrycker sig genom färg och form.

Il Caffe vid Hornstull, säger Viveca när jag frågar var vi ska ses. Det är strålande sol så jag sätter mig vid ett bord utanför kaféet. Hornstull, så Söder det kan bli. Viveca vinkar när hon kommer gående längs Långholmsgatan och möter mig med en varm kram. Jag blev förtjust i Viveca redan första gången jag träffade henne. Hon har en härlig europeisk aura om sig.

Hon beställer en apelsinjuice och drar rask igång konversationen genom att ställa frågor om vad jag jobbar med, vad jag har för mål och drömmar med konsten, hur jag vill ta mig dit. Samtalet spinner vidare. Vi talar om kulturbranschen i Sverige, svårigheter med att ta sig in i olika yrkesroller, hur man blir framgångsrik, men även vad som händer när man väl lyckas. ”Men ursäkta,” avbryter hon efter en stund ”nu är det ju jag som intervjuar dig!

Ingen fara för min del – det är inte varje dag jag sitter och fikar med en skådespelerska som jag kan läsa om i Wikipedia. Viveca har varit verksam inom film och teater under många år. Född i Luleå stod det på Wiki. Hon instämmer. ”Jag föddes i Luleå men vi flyttade till Helsingborg när jag var 3 år, så långt ner i Sverige man kan komma”, säger hon skrattandes. Men vid 6 års åldern flyttade de till Stockholm och hon har efter studierna i princip alltid bott på Södermalm. Med andra ord; den ultimata söderbönan.

IMG_20180507_162316

Hur kom det sig att du blev skådespelerska?

Mamma skickade iväg mig till en internatskola i Osby, där många skådespelarbarn har gått. Där hade jag en väldigt fin svenskalärare som gav oss mycket klassisk litteratur att läsa. Men vi fick även läsa upp högt inför andra och där väcktes mitt intresse för att agera.” Så när Viveca var 17 år sökte hon in till Calle Flygare Teaterskola. ”Vi hade enorma fester och partyn”, säger hon och skrattar. ”Det var vansinnigt kul!” Men sen började allvaret när studenterna skulle söka sig vidare till Statens scenssskola – sedermera Teaternhögskolan. ”Jag kom in på andra försöket”, berättar Viveca. Första försöket var på Dramaten med Ariel i Stormen som hon hade arbetat fram på Calles. ”Det var väldigt teatralt minst sagt – så jag insåg att jag inte kunde behålla det provet”. Istället läste hon in andra prov och kom då in på skolan i Göteborg.

Jag inflikar att Viveca har ett speciellt uttal, är det kanske göteborskan som smittat av sig eller är det teaterskolningen som sitter i? Hon funderar lite och säger ”det är nog utbildningen som påverkat uttalet. Som teaterstudent fick man jobba hårt på att inte droppa intonationen vid slutet av frasen. Och göteborgarna går ju mera uppåt tonen så det kanske finns nåt snarlikt där.

Kungsträdgården
Kungsträdgården

I FOKUS! med Ulrik som är en musiker i grunden så pratade vi om likheter mellan konst och musik som ju tillhör samma familj. I den familjen ingår även scenkonst och skådespeleri. Är det vanligt bland skådespelare att även hålla på med konst?

Inte vanligt alls säger Viveca. ”Det har man inte tid med. Om du är fast anställd i en teaterensamble så tar det all din tid. Som skådis är du helt uppslukad av den pjäs du arbetar med.” Men det finns absolut likheter mellan båda konstformer. ”All konst är en kanal för ett inre tryck. Var det trycket kommer ifrån vet jag inte, men det är nånting som ska ut och i mitt fall har det kommit ut genom teatern och i bland måleriet.

Så hur hittade konsten in i ditt liv? Var det samtidigt som teatern eller kom det i efterhand?

Måleriet har från början alltid funnits i mitt liv. Det har dykt upp i perioder oftast när jag krisat”, säger Viveca och nämner gången hon sa upp sig från teatern av ren ilska. ”Då drog jag i gång och skapade. Så det har varit en kanal för frustration, men även tröst. Att gå in i något annat och glömma bort det svåra och jobbiga. Och det är ju egentligen samma med scenkonsten.” Men förut var måleriet mest ett känslomässigt uttryck, utan riktig kunskap. ”Nu är jag inne i en helt annan fas där jag vill lära mig om konsten och tekniken.

IMG_20180507_162216.jpg
Bysis torg, Södermalm

Vi har lite av en kärntrupp bland Stockholms urbanare och Viveca är en del av den truppen. Hur kom du i kontakt med Urban sketching?

Det började med kroki på 70-talet men teatern tog så småningom över. ”När jag sen tog upp krokin igen på Basis träffade jag David Meldrum som introducerade Urban sketching för mig. Det hade jag aldrig hört talas om men tyckte det var jätteroligt.

Många nya urban sketchers tycker det är lite läskigt att teckna när okända människor går förbi och ibland kikar ner i ens skissbok. Är det lättare för dig som skådespelerska att distansiera dig från folkhavet – med tanke på att du redan har förmågan att bemöta en publik?

Riktigt så är det inte. ”Trots att man står inför en publik så repeterar du in ett verk i ett kollektiv. Det hänger inte bara på en person utan blir en roll i ett sammanhang. Med måleri och teckning är jag nog väldigt prestigelös eftersom jag är i en lärandefas. Jag ser det mer som att utforska än att prestera. I och med det har jag inte prestationskrav.

I grund och botten tycker Viveca att man ska komma ihåg att det inte finns nåt dåligt eller fel – det finns bara olika sätt att teckna på. ”Vi lever i en postmodernistisk epok där allt är möjligt!” Om tecknare kan inse att normerna – bra eller dålig – inte finns så blir det lättare att släppa allt annat. Som exempel nämner hon perspektivlära. ”Idag är det helt OK att teckna perspektiv på alla möjliga sätt, eller till och med utesluta det helt, till skillnad från förr.

Finns det några särskilda utmaningar med urban sketching?

Viveca brister ut i skratt och säger rätt och slätt: perspektiv – trots att vi just avhandlat att regler inte längre gäller. ”Nä, men jag tycker perspektiv är jättejobbigt och trots att jag jobbar mycket med att lära mig det så ställer jag mig fortfarande frågande till det!

Så hur går det här ihop med reglerna då undrar vi båda skrattandes. Det kanske handlar om en förståelse av teori och teknik? ”Perspektiv är ju en ren matematisk konstruktion som funkar för att få ett djup i teckningarna.” När man väl kan det så är det alltså OK att bryta mot reglerna. ”Men” understryker hon, ”vägen dit kan se ut hur som helst och det är helt i sin ordning.

Jag frågar om Italien – ett land Viveca spenderar mycket tid i och där hon även målar mycket. Hur kommer det sig att det blev Italien?

Min syster och jag ville hitta ett trevlig ställe där även mamma kunde vara med. Vi köpte in i oss i ett hus i Italien – helt enkelt för att det fanns en annons i DN!” Sen dess är hon i Italien åtminstone under två månader varje sommar. Så det var ingen italiensk amore som lockade dit henne undrar jag lite nyfiket. ”Inte i början, men amore dök upp senare”, säger Viveca och skrattar.

Finns det någon skillnad mellan det italienska landskapet och det svenska?

Viveca berättar att det i Italien finns en tradition att måla husen i vackra färger. ”Men så ligger även solen lägre där på nåt sätt, som ger andra färger än här uppe i norden. Jag börjar se det nu – det nordiska ljuset som ju är känt” säger hon och jämför de skira stämningarna i det svenska landskapet med de mer mättade färgerna i Italien. ”Deras hus målas ju mycket i terrakotta, bordeaux och en gul som jag inte lyckats få fram nånsin!

 

Åter till Svea, finns det nån favoritplats i Stockholm?

Jag gör ju inget annat än att teckna Långholmen eller Reimersholm” skrattar Viveca. ”Jag har väldigt nära dit så jag tar även med mig mig staffliet och målar där.

Favoritmaterial?

Olja,” säger Viveca direkt och beskriver mediet på ett sätt jag aldrig tidigare hört. ”Det är så sensuellt.. så mjukt, när du stryker på färgen är det som smoothie…. Du kan måla vått i vått och du kan ändra, ändra och ändra…

På frågan om urban sketching går ihop med olja berättar Viveca om en dröm hon har. ”Vi skulle slå ihop urban sketching med plein air! Båda är ju utomhusteckning/måleri.” Hon målar upp en vacker bild där vi gemensamt åker ut till ett landskap, drar fram våra stafflier, färger, skissböcker. Det får mig att tänka på impressionisterna och jag noterar för mig själv att vi borde försöka få till ett sånt event framöver.

Och slutligen, var kommer inspiration ifrån?

Jag tittar på otroligt mycket konst”, säger Viveca och räknar upp konst på nätet, vernissage, museer. ”Jag har köpt en hel del konstböcker som jag bläddar i hela tiden. Helt plötsligt dyker det upp nåt som jag vill ut och prova nånstans.” Men det har även att göra med vilket stadium av lärandet man befinner sig i. Hon har gått mycket hos Sissela Wibom den här säsongen som är väldigt insatt i färger och skuggor – ett fascinerande ämne som Viveca inte tänkt så mycket på tidigare. ”Så just nu vill jag hitta platser där jag kan utforska allt det där!” säger hon entusiastiskt. ”Inspiration får jag genom konst helt enkelt.

Mer av Vivecas konst hittar du på hennes instagram @viveca_art

Goldfish Bellarian, Hornstull 7 maj 2018

Liljeholmen!

April april…? Efter rekordhöga temperaturer avslutade april sina dagar med kyla och regn lagom till vår söndagsträff. Med siktet ställt på Färgfabriken på Lövholmen, en del av stan där den industriella epoken möter dagens Stockholm, möttes en tapper trupp av urbana tecknare utanför Liljeholmens T-bana. Vi delade upp oss i två läger – ”Vi vägrar ge upp” och ”Vi går in i värmen” – och tecknade loss.

Trots aprilvädret lyckades några tecknare fånga delar av Lövholmen medan en del av oss fångade kafélivet vid Liljeholmens torg. Kafégänget hade redan brett ut sina skissböcker, pennor och färger bland kaffekoppar när utomhustecknarna tog sig in i värmen.

IMG_20180429_142300
Urbant snack!

Vissa putsade vidare på sina skisser medan andra tecknade av närmaste urban sketcher. Och i vanlig ordning började snart skissböckerna vandra från bord till bord. Ja, trots kyla och regn så hade vi en härlig söndagseftermiddag med mycket värme. Men Liljeholmen är vi inte klara med än.

Ulf och Viveca

Häng med i vår Facebookgrupp eller håll koll på kalendersidan här på bloggen. Strax innan sista söndagen varje månad postar vi platsen för nästa tecknarträff ! Hoppas vi ses i maj!

hela gänget.jpg

FOKUS! April 2018

FOKUS! är en serie intervjuer med tecknare i Stockholm urban sketchers. Vilka är de som sitter och tecknar på olika hörn i stan och vad har dem för berättelser? Den här gången pratar vi med Lotta Ekman, träslöjdsläraren från Bromma som fångar Stockholm i gouache.

Lotta har redan hunnit smaka på den grillade croissanten på kaffebaren Mellqvist och är så nöjd att jag beställer en likadan. Trots att hon varit med på några av våra söndagsträffar har vi inte riktigt haft möjlighet att prata närmare. Men flera av oss har redan uppmärksammat hennes fantastiska gouacher i facebook-flödet och vill gärna veta mer om henne.

Kan inte du berätta hur konsten kom in i livet?

Jag sa redan när jag var liten att jag skulle bli konstnär. Jag hade en föreställning om att man fick uttrycka sig då”, säger Lotta och berättar att hon alltid haft en fallenhet för att teckna av saker och ting, men även en förmåga att se perspektiv – så pass mycket att hon fick visa andra barn hur man ritade rätt. ”Jag tyckte det var så konstigt att de inte såg det!” säger hon. Men det här innebär inte att hon ser konst som något enkelt utan betonar fler gånger att det kan vara en riktig utmaning att teckna.

Hon valde sen att gå en fyraårig utbildning inom grafisk formgivning i Paris, men poängterar att det var länge sen. ”Vi hade inte ens datorer!” säger hon och skrattar. Däremot blev det inte mycket grafisk formgivning efter utbildningen utan Lotta frilansade som konstnär i flera år.

Men du arbetar som träslöjdslärare idag, hur kommer det sig?

Jag hade tänkt vidareutbilda mig till bildlärare, det var väl det naturligaste.” Men väl på Lärarhögskolan, som då låg vid Thorildsplan, upptäckte Lotta tre fantastiska träslöjdshallar i det som tidigare varit den gamla gymnastiksalen. ”Allt som de höll på med därinne såg så himla roligt ut! Jag kände att det här ville jag lära mig, nåt nytt som jag inte kunde än.

Lotta Ekman_Ulvsunda
Ulvsunda

Jag inflikar att Lottas sketcher ibland ger en känsla av träsnitt – är det bara min personliga tolkning eller gör hon det medvetet som en naturlig förlängning av arbetet som träslöjdslärare? ”Det är absolut inget som jag har tänkt på! Men för mig är den kreativa processen den samma oavsett om det är trä, lera eller bild.

Vad är det som drar dig till konst/teckning?

Det viktigaste tror Lotta är hennes behov att få uttrycka sig. ”Kommunikation! Jag kan inte tro att en person som håller på med konst inte gillar kommunikation, eller?” Konst är ett språk man kan uttrycka sig på och förmedla sina tankar genom och, menar Lotta, ett otroligt fredligt sätt att vara på här i världen. ”Tänk om alla människor höll på med teckning? Vilken värld vi skulle ha då..

På frågan om hur hon upptäckte Urban Sketchers berättar Lotta att hon skaffade ett Instagramkonto där hon la upp sina teckningar och fick sen en uppmaning av det internationella Urban Sketchers-kontot att gå med i organisationen. ”Då hade jag ingen aning om vad det var och fick ta reda på det.” Hon googlade sig fram och hittade så småningom Stockholmsgruppen. Det fanns alltså andra som var intresserade av samma sak!

Vad gillar du mest med Urban sketchers?

Att det är så demokratiskt”, säger Lotta och syftar på hur alla möjliga slags människor på olika nivåer tecknar tillsammans. ”Det finns inget rätt eller fel. Och det är så fantastiskt att det finns folk runt hela jorden som har samma intresse. Fascinerande!

Några särskilda utmaningar med urban sketching?

En utmaning är att hinna göra klart när vi ses på våra söndagsträffar. ”En och en halv timme känns alldeles för kort – jag skulle vilja hålla på mycket längre.” Och så är det ganska svårt att göra klart en teckning på plats tillägger hon. ”Utmaning är just att det ska vara on-location, vilket ju har sina begränsningar, men samtidigt är det just det som gör urban sketching så roligt.

Lotta Ekman_material
Lottas konstmaterial

Favoritmaterial?

Lotta drar fram ett gäng Copic sketch markers ur väskan och säger ”Just nu har jag såna här, men annars kan inte jag säga att jag byter så ofta.” Utöver Copic räknar hon upp tuschpennor, bläck, gouache och en del akvarell. Jag ber henne berätta mer om gouachen då vi inte ser det så ofta i flödet. ”Jag lärde mig jobba med gouache i Frankrike”, säger Lotta. ”De är lätta att blanda och jag gillar att färgen är täckande.” Dessutom uppför de sig inte så egensinnigt som akvarell gör. ”Du vet, det flyter ihop och det bildas såna där nebulosor…

Favorithörna i Stockholm?

En favorit är helt klart tunnelbanan. ”Den är ju genialisk – mobiltelefonerna är superbra för oss tecknare. Folk kan sitta hur länge som helst så man har bästa utsikten.

Att Lotta har lite av en fascination för andra människors rum ser man på Instagram där bland annat sönernas rum finns avbildade. Alla småsaker som finns i rummet säger mycket om människan som bor där. ”Men det ser väldigt speciellt ut hos en människa som är dement”, säger hon och berättar att hon spenderar mycket tid hos sin mamma på vårdhemmet. ”Det är alltid lite stökigt i hennes rum. Och alla de här sakerna, familjefoton osv, som vanligtvis betyder så mycket för oss övriga gör ju inte det för den som bor där.

Lotta Ekman_Vårdhemmet
Från utställningen ”Panorama över ett vårdrumshem” 2018

Jag ber Lotta berätta om utställningen Panorama över ett vårdrumshem i Vällingby Centrum som hon hade nu i februari. ”Det blev totalt 36 bilder”, säger hon och förklarar att de tillsammans formar en panoramabild över vårdrummet. Det har varit viktigt för henne att visa hur livet kan se ut och att få dela med sig av erfarenheten av demens. ”Som mamma sa när hon fick diagnosen: det är som det är – man kan inte göra mycket åt det. Men!” säger Lotta ”man kan prata om det!” Och det gör hon – genom sin konst.

Mer av Lotta Ekmans konst hittar du på Instagram @charlottaekman

Goldfish Bellarian, 5 mars 2018

Kulturhuset!

Mars månad ger absolut inga värmegarantier – men sista söndagen blev ändå en vändpunkt för säsongens långa vintertecknande. Kulturhuset fick stå som söndagens värd, med ett härligt myllrande Sergelstorg och caféer fyllda av påskglada Stockholmare för alla som tecknade inomhus. Trott eller ej så var denna söndag tillräckligt varm för att några tecknare skulle våga sig ut. Och har Urban Sketchers väl börjat teckna utomhus, ja då är det vår!

Ett litet axplock av alla fina skisser som gjordes under dagen:

USK_Kulturhuset_april 2018.jpg
Skisser från Kulturhuset 25 mars 2018

Nästa gång tar vi oss ut till Liljeholmen. Följ oss i vår Facebookgrupp eller håll koll på kalendersidan här på bloggen för mer information om tid och plats.

FOKUS! Mars 2018

FOKUS! är en serie intervjuer med tecknare i Stockholm urban sketchers. Vilka är de som sitter och tecknar på olika hörn i stan och vad har dem för berättelser? Vi startar denna säsong med vår egen akvarellmästare och Urban sketchers-administratör, David Meldrum.

David har fullt upp med att förbereda kvällens kroki när jag knackar på. Det är en timme kvar och vi sätter oss ner i rummet som snart kommer att fyllas av ett gäng ivriga tecknare. David är sedan 1 januari 2018 konstnär på heltid. Det innebär allt från att vara akvarellist till att anordna krokikvällar, utställningar, blogga och numera även vlogga om konst! När jag frågar David om hur det hela började skrattar han och säger att det är lång historia.

Som tonåring kom han in på irländska National College of Art, men hoppade av efter ett år. ”Det var mer självklart att tjäna pengar än att vara en fattig konstnär i den åldern.” Teckna kunde han dock redan så han började ta illustrationsuppdrag och blev kort därefter art director inom reklambranschen. ”Jag fick till och med pris för bästa nykomling!” säger han och skrattar.  ”Det gjorde mig kaxig, så jag drog vidare till London där jag istället fick lära mig hur tufft det kunde vara.” 1990 flyttade David till Stockholm och efter ett antal år inom reklam och TV blev David så småningom webbdesigner.

finnboda-2017
Finnbodahamn 2017

Men 30 år efter att ha hoppat av konstskolan börjar David teckna kroki. Vad fick dig att plocka upp konsten igen?

Insikten om att vilja bli konstnär kom inte lätt. ”Att ta steget mot konstnärskap var ganska tungt”, säger David och berättar om hälsoincidenter som drabbade honom och som blev till en viktig vändpunkt i livet. ”Jag hade nog helt enkelt mognat och var redo att ta mig an konstnärskapet. Nu ville jag uttrycka mig.

Hur kom det sig att du gick med i Urban Sketchers?

Det var inte riktigt Urban sketchers jag kom i kontakt med” säger David, ”snarare en Sketch crawl nångång runt 2010 där jag hittade Nina Johansson i forumet.” Han hämtar en gammal skissbok från ateljén och börjar leta efter datum. ”De här är tidiga sketcher från 2012 – min stil var faktiskt mer som Nina i början eftersom hon var min förebild.” Vi kikar på en skiss från IKEA och skrattar. Det visar sig vara från det omtalade inofficiella Urban sketchers mötet med bara Nina och David.

IkeaX2-2012
IKEA 2012
dieselverkstaden-2012
Dieselverkstan 2012

Men så småningom började en grupp ta form med både kroki-intresserade och andra tecknare. ”Det gick lite trögt i början, men ju fler vi blev desto aktivare blev gruppen. Sen kom du in i bilden, och Inger, och vi formade en officiell Urban-grupp.

Vad är det som du gillar mest med Urban sketchers?

Tja,” säger David och funderar ”jag befinner mig i ett urbant landskap här i Stockholm, så förutom att det är jättekul känns det naturligt att vara en Urban sketcher.

Finns det några särskilda utmaningar med USk?

Perspektiv”, säger han och skrattar när jag ser frågande ut. ”Jag har svårt med det nuförtiden. Man kan säga så här, jag har egentligen ingen träning. Jag gick bara ett grundår i konstskolan och hann inte lära mig så mycket under det året.

danvikstull-2017
Danvikstull 2017

Vi bläddrar vidare bland gamla skisser. ”Förut tog jag med så mycket som möjligt i motivet medan jag nuförtiden försöker hitta en fokuspunkt.” Enligt David är urban sketching en superbra utmaning för att lära sig hur man blir bättre på perspektiv och komposition. ”Om man tecknar av något exakt, som ett foto, så blir det inte lyckat. Du måste sålla och tolka, vara kreativ för att det ska bli nåt bra. Och urban sketching är ett bra sätt att öva sig på det.

Du gick en kurs i oktober 2016 med akvarellisten Chien Chung-Wei. Är han en av dina förebilder? ”Det finns många bra akvarellister”, säger David och googlar fram flera konstnärer som han inspireras av. Lars Lerin är ett givet namn, polsk-svenska Stanislav Zoladz (som David inte tycker får tillräckligt med uppmärksamhet i Sverige), sydamerikanske Alvaro Castagnet och så klart, vår alldeles egen Nina finns med på listan.

Att akvarell är favoritmediet finns det inga tvivel om. ”Ja”, svarar David tvärsäkert. ”Att upptäcka akvarell var i sig en vändpunkt i mitt liv.” Jag påpekar att hans Urban sketchers-teckningar i ren blyerts är otroligt fina. Vi bläddrar igenom en mindre skissbok fylld med blyertsskisser. ”Det var länge sen jag gjorde såna här nu. Jag ska försöka skissa mer med kol och penna under sommaren”, säger han mer som en uppmaning till sig själv.

myKit-2018
Davids målarverktyg

Du nämnde en gång att det ibland är svårt att vara kreativ eller känna inspiration, något alla kreativa människor tycks kämpa med. Har du några knep för hur man kommer loss då? ”Det gäller att inte ge upp bara för att man saknar inspiration eller känner sig trött. Lyckas man vara kreativ trots att det saknas inspiration känns resultatet faktiskt ännu mer givande.

Favorithörna i Stockholm?

Centralen under vintern och Kungsträdgården på sommaren! Och Stockholms skärgård så klart”, tillägger han och nämner ett kommande projekt om Sandhamn som vi får hålla utkik efter.

Det ringer på dörren och jag hinner inte ställa fler frågor. Krokitecknarna börjar strömma in för att ta plats. David springer iväg för att sätta på kaffet och hitta passande musik till kvällens pass. ”Vet inte riktigt om ni gillar barockmusik?” frågar han alla. Klassisk musik strömmar ur högtalarna och snart är vi alla igång med tecknandet.

———————–

Vill du följa Davids måleri på Youtube? Följ hans vlogg här !

Meldrum-kroki äger rum på torsdagkvällar. Då platserna är begränsade är det först till kvarn som gäller. För mer info se www.meldrum.se eller facebook.

Missa inte kommande akvarellutställning på Galleri Movitz (Hornsgatan 40). Vernissage lördagen den 17 mars kl. 11.

Goldfish Bellarian, 8 mars 2018

Armémuseum!

Sista söndagen i februari blev ett besök på Armémuseum, en ståtlig byggnad som vi nog måste besöka igen när det inte är 13 minus grader utomhus. Den här gången höll vi oss  inomhus bland uniformer, hästar, utrustning och mycket mer.

Vi spred ut oss bland alla hörn och på alla plan. En tecknare utrustad med mini-läs-lampa för att kunna teckna i de mörka salarna – medan en annan faktiskt trotsade kylan och fångade hela byggnaden. Och en del av oss samlades i de ljusare trapphallen för att färglägga våra skisser medan vi pratade urban sketching.

Väldigt kul att se så många tecknare samlas, både nya och gamla ansikten! Och vi hoppas så klart att du hänger med nästa gång! Följ oss i vår Facebookgrupp eller håll koll på kalendersidan här på bloggen för information om nästa träff!

Armemuseum samling2

Armemuseum samling1