Hemköp City

Nu är det helt klart innesäsong för USk Stockholm! Hösten är definitivt
här med rusk och kyla, och fingrarna protesterar när man försöker teckna utomhus. Sista söndagen i oktober spenderade vi därför på Hemköp City!

Mataffärer är en för oss ny sorts plats att teckna på och ett test av vad
som är möjligt. På Hemköp City (under Åhléns City) fick vi tillstånd att sprida ut oss bland fiskdiskar, fruktstånd och tårtor så länge vi inte störde kunder och personal. Vilken härlig syn! Den som stod och tecknade framför rödlöken fick ideligen flytta på sig.

I slutet av varje skisstillfälle brukar vi lägga ut alla skissböcker och ritblock på golvet för att beskåda dagens arbete, ett härligt tillfälle att se bredden och möjligheterna till olika uttryck och tekniker, och skisserna från Hemköp var inget undantag. Det var en fröjd för ögat att se allas bilder! Så skiftande, och så mycket händelser skildrade, det här var en dag där alla mestadels hade ritat verb på teckningarna, inte bara substantiv. Folk som plockar varor, provar ost, handlar fisk – allt blev fångat på papper.

(Vi hoppas att det trots det krångliga fotoljuset på platsen framgår vilken uppsjö av uttryckssätt vi landade i!)

Vi var uppåt 20 personer som kom, varav flera helt nya skissare. Välkomna – det är roligt att vi blir fler!

Kunder och personal tog det hela med ro, lite nyfikna och roade av
den ovanliga synen, men lät sig inte störas i sitt värv. Man undrade
om vi var från någon konstskola.

Efter tecknandet – två timmars ritande i en matvaruaffär är hårt jobb!  – fortsatte samvaron på caféet två trappor upp i Åhlénshuset, vilket var trevligt som vanligt. Där fick vi slappna av en stund, bläddra i varandras skissböcker, testa pennor, prata om livet och tecknandet. Och fika, förstås.

Du som är nyfiken på Urban sketchers, gå gärna med i vår Facebookgrupp? Där annonserar vi ut våra träffar (sista söndagen i varje månad), och delar med oss då och då av teckningar från andra tidpunkter. Du är välkommen!

Annonser

Gasverket – Norra Djurgårdsstaden

Norra Djurgårdsstaden och de gamla gasklockorna (ritade av kände arkitekten Ferdinand Boberg) var målet för USk Stockholm sista söndagen i september.

Gasklockan

Mitt bland Gasverkets gamla tegelbyggnader växer en supermodern stadsdel fram. Spännande att försöka fånga mötet mellan gammalt och nytt!

Trots kallt och blåsigt väder, hade 15 – 20 tecknare tagit sig till platsen. Roligt också att så många nya kom, välklädda med underställ och varma jackor.

Efter 1,5 sval timme möttes vi på Selma Deli, centralt i området för att  titta på och jämföra bilder och för att värma oss med något varmt att dricka.  Det är slående och roligt att se alla olika stilar och varierande åldrar på tecknarna, från barn och barnbarn till 70-plussare!

Är du sugen på att teckna tillsammans med andra? Stockholm Urban sketchers sammanstrålar sista söndagen varje månad och skissar nånstans i Stockholm. Vi tecknar på plats, från observation, och visar staden en skiss i taget. Du är välkommen att hänga med! Plats och tid för varje träff annonseras här på bloggen under Kalender, och i vår Facebookgrupp.

Djurgården!

Tecknare vid Beckholmssundet

Nu har vi börjat teckna Stockholm igen efter ett VARMT sommaruppehåll. Den 26 augusti träffades vi på Djurgården, tecknade i två timmar, och sammanstrålade igen för att se varandras bilder och ta en fika.

Teckningar från Djurgården
Bildkoll efter fikat.

Vädret var till en början inte så lovande för en dag utomhus med papper och penna, men det ordnade sig. Vi fick både solsken och riktigt maffiga moln på himlen!

Nina, Maria, David
Maria, David, Viveca (nedre högra bilden)

Roligt att se en hel del nya ansikten den här gången – VÄLKOMNA allihop! – och såklart kul för de som varit med längre att återses efter sommaren.

Yanwei och Inger
Ulf
Atefeh

Djurgården är ju fullt av intressanta ställen att teckna, och det var som vanligt superintressant att se vilka motivval alla hade gjort. Vissa hade släntrat ner mot vattnet och båtarna, andra fastnade för de smala gränderna, en och annan tilltalades av caféet där vi fikade efteråt. Det här att se en plats genom någon annans ögon och hand är ju vad Urban sketchers går ut på – att visa världen en teckning i taget.

Att se allas bilder är halva nöjet!
Nina
Lina, Aviva och Kristina
Johanna och Alice

Urban sketchers är en internationell organisation, och det märktes den här dagen, med besökande tecknare från Tyskland och Israel. Alltid lika kul att träffa likasinnade!

Aviva
Bertie

Är du också sugen på att teckna Stockholm? Urban Sketchers Stockholm är öppet för alla hugade. Vi ses sista söndagen varje månad och tecknar i någon del av Stockholm. Det är bara att dyka upp med favorittecknargrejorna och ett ritblock. Håll koll på kalendersidan här på bloggen, eller besök vår Facebookgrupp, https://www.facebook.com/groups/uskstockholm/, för att få reda på var vi ses nästa gång!

Välkommen!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Mosebacke!

Teckningar från Mosebacke, maj 2018

Sista söndagen i maj bjöd på strålande väder. Drygt ett 20-tal skissare slöt upp på Mosebacke torg för att skissa och umgås. Glädjande var att många nya intresserade kom denna gång. Alltid välkommet med nya ansikten – the more the merrier!

Vid fikat på terassen jämfördes och beundrades bilder, utbyttes erfarenheter, material och t om telefonnummer! Trots virvlande frökapslar från träden lyckades alla få till sina bilder.

Mosebacke är fantastiskt, speciellt badande i sol, och kan utan tvivel återanvändas som skissobjekt. Vi återvänder nog hit, när vi får tillfälle.

Gå med i vår Facebookgrupp eller håll koll på kalendersidan här på bloggen. Strax innan sista söndagen varje månad postar vi platsen för nästa tecknarträff ! Häng gärna med nästa gång!

FOKUS! Maj 2018

FOKUS! är en serie av intervjuer med tecknare i Stockholm Urban Sketchers. Vilka är de som sitter och tecknar på olika hörn i stan och vad har de för berättelser? I den här intervjun träffar vi Viveca – skådespelerskan som nu uttrycker sig genom färg och form.

Il Caffe vid Hornstull, säger Viveca när jag frågar var vi ska ses. Det är strålande sol så jag sätter mig vid ett bord utanför kaféet. Hornstull, så Söder det kan bli. Viveca vinkar när hon kommer gående längs Långholmsgatan och möter mig med en varm kram. Jag blev förtjust i Viveca redan första gången jag träffade henne. Hon har en härlig europeisk aura om sig.

Hon beställer en apelsinjuice och drar rask igång konversationen genom att ställa frågor om vad jag jobbar med, vad jag har för mål och drömmar med konsten, hur jag vill ta mig dit. Samtalet spinner vidare. Vi talar om kulturbranschen i Sverige, svårigheter med att ta sig in i olika yrkesroller, hur man blir framgångsrik, men även vad som händer när man väl lyckas. ”Men ursäkta,” avbryter hon efter en stund ”nu är det ju jag som intervjuar dig!

Ingen fara för min del – det är inte varje dag jag sitter och fikar med en skådespelerska som jag kan läsa om i Wikipedia. Viveca har varit verksam inom film och teater under många år. Född i Luleå stod det på Wiki. Hon instämmer. ”Jag föddes i Luleå men vi flyttade till Helsingborg när jag var 3 år, så långt ner i Sverige man kan komma”, säger hon skrattandes. Men vid 6 års åldern flyttade de till Stockholm och hon har efter studierna i princip alltid bott på Södermalm. Med andra ord; den ultimata söderbönan.

IMG_20180507_162316

Hur kom det sig att du blev skådespelerska?

Mamma skickade iväg mig till en internatskola i Osby, där många skådespelarbarn har gått. Där hade jag en väldigt fin svenskalärare som gav oss mycket klassisk litteratur att läsa. Men vi fick även läsa upp högt inför andra och där väcktes mitt intresse för att agera.” Så när Viveca var 17 år sökte hon in till Calle Flygare Teaterskola. ”Vi hade enorma fester och partyn”, säger hon och skrattar. ”Det var vansinnigt kul!” Men sen började allvaret när studenterna skulle söka sig vidare till Statens scenssskola – sedermera Teaternhögskolan. ”Jag kom in på andra försöket”, berättar Viveca. Första försöket var på Dramaten med Ariel i Stormen som hon hade arbetat fram på Calles. ”Det var väldigt teatralt minst sagt – så jag insåg att jag inte kunde behålla det provet”. Istället läste hon in andra prov och kom då in på skolan i Göteborg.

Jag inflikar att Viveca har ett speciellt uttal, är det kanske göteborskan som smittat av sig eller är det teaterskolningen som sitter i? Hon funderar lite och säger ”det är nog utbildningen som påverkat uttalet. Som teaterstudent fick man jobba hårt på att inte droppa intonationen vid slutet av frasen. Och göteborgarna går ju mera uppåt tonen så det kanske finns nåt snarlikt där.

Kungsträdgården
Kungsträdgården

I FOKUS! med Ulrik som är en musiker i grunden så pratade vi om likheter mellan konst och musik som ju tillhör samma familj. I den familjen ingår även scenkonst och skådespeleri. Är det vanligt bland skådespelare att även hålla på med konst?

Inte vanligt alls säger Viveca. ”Det har man inte tid med. Om du är fast anställd i en teaterensamble så tar det all din tid. Som skådis är du helt uppslukad av den pjäs du arbetar med.” Men det finns absolut likheter mellan båda konstformer. ”All konst är en kanal för ett inre tryck. Var det trycket kommer ifrån vet jag inte, men det är nånting som ska ut och i mitt fall har det kommit ut genom teatern och i bland måleriet.

Så hur hittade konsten in i ditt liv? Var det samtidigt som teatern eller kom det i efterhand?

Måleriet har från början alltid funnits i mitt liv. Det har dykt upp i perioder oftast när jag krisat”, säger Viveca och nämner gången hon sa upp sig från teatern av ren ilska. ”Då drog jag i gång och skapade. Så det har varit en kanal för frustration, men även tröst. Att gå in i något annat och glömma bort det svåra och jobbiga. Och det är ju egentligen samma med scenkonsten.” Men förut var måleriet mest ett känslomässigt uttryck, utan riktig kunskap. ”Nu är jag inne i en helt annan fas där jag vill lära mig om konsten och tekniken.

IMG_20180507_162216.jpg
Bysis torg, Södermalm

Vi har lite av en kärntrupp bland Stockholms urbanare och Viveca är en del av den truppen. Hur kom du i kontakt med Urban sketching?

Det började med kroki på 70-talet men teatern tog så småningom över. ”När jag sen tog upp krokin igen på Basis träffade jag David Meldrum som introducerade Urban sketching för mig. Det hade jag aldrig hört talas om men tyckte det var jätteroligt.

Många nya urban sketchers tycker det är lite läskigt att teckna när okända människor går förbi och ibland kikar ner i ens skissbok. Är det lättare för dig som skådespelerska att distansiera dig från folkhavet – med tanke på att du redan har förmågan att bemöta en publik?

Riktigt så är det inte. ”Trots att man står inför en publik så repeterar du in ett verk i ett kollektiv. Det hänger inte bara på en person utan blir en roll i ett sammanhang. Med måleri och teckning är jag nog väldigt prestigelös eftersom jag är i en lärandefas. Jag ser det mer som att utforska än att prestera. I och med det har jag inte prestationskrav.

I grund och botten tycker Viveca att man ska komma ihåg att det inte finns nåt dåligt eller fel – det finns bara olika sätt att teckna på. ”Vi lever i en postmodernistisk epok där allt är möjligt!” Om tecknare kan inse att normerna – bra eller dålig – inte finns så blir det lättare att släppa allt annat. Som exempel nämner hon perspektivlära. ”Idag är det helt OK att teckna perspektiv på alla möjliga sätt, eller till och med utesluta det helt, till skillnad från förr.

Finns det några särskilda utmaningar med urban sketching?

Viveca brister ut i skratt och säger rätt och slätt: perspektiv – trots att vi just avhandlat att regler inte längre gäller. ”Nä, men jag tycker perspektiv är jättejobbigt och trots att jag jobbar mycket med att lära mig det så ställer jag mig fortfarande frågande till det!

Så hur går det här ihop med reglerna då undrar vi båda skrattandes. Det kanske handlar om en förståelse av teori och teknik? ”Perspektiv är ju en ren matematisk konstruktion som funkar för att få ett djup i teckningarna.” När man väl kan det så är det alltså OK att bryta mot reglerna. ”Men” understryker hon, ”vägen dit kan se ut hur som helst och det är helt i sin ordning.

Jag frågar om Italien – ett land Viveca spenderar mycket tid i och där hon även målar mycket. Hur kommer det sig att det blev Italien?

Min syster och jag ville hitta ett trevlig ställe där även mamma kunde vara med. Vi köpte in i oss i ett hus i Italien – helt enkelt för att det fanns en annons i DN!” Sen dess är hon i Italien åtminstone under två månader varje sommar. Så det var ingen italiensk amore som lockade dit henne undrar jag lite nyfiket. ”Inte i början, men amore dök upp senare”, säger Viveca och skrattar.

Finns det någon skillnad mellan det italienska landskapet och det svenska?

Viveca berättar att det i Italien finns en tradition att måla husen i vackra färger. ”Men så ligger även solen lägre där på nåt sätt, som ger andra färger än här uppe i norden. Jag börjar se det nu – det nordiska ljuset som ju är känt” säger hon och jämför de skira stämningarna i det svenska landskapet med de mer mättade färgerna i Italien. ”Deras hus målas ju mycket i terrakotta, bordeaux och en gul som jag inte lyckats få fram nånsin!

 

Åter till Svea, finns det nån favoritplats i Stockholm?

Jag gör ju inget annat än att teckna Långholmen eller Reimersholm” skrattar Viveca. ”Jag har väldigt nära dit så jag tar även med mig mig staffliet och målar där.

Favoritmaterial?

Olja,” säger Viveca direkt och beskriver mediet på ett sätt jag aldrig tidigare hört. ”Det är så sensuellt.. så mjukt, när du stryker på färgen är det som smoothie…. Du kan måla vått i vått och du kan ändra, ändra och ändra…

På frågan om urban sketching går ihop med olja berättar Viveca om en dröm hon har. ”Vi skulle slå ihop urban sketching med plein air! Båda är ju utomhusteckning/måleri.” Hon målar upp en vacker bild där vi gemensamt åker ut till ett landskap, drar fram våra stafflier, färger, skissböcker. Det får mig att tänka på impressionisterna och jag noterar för mig själv att vi borde försöka få till ett sånt event framöver.

Och slutligen, var kommer inspiration ifrån?

Jag tittar på otroligt mycket konst”, säger Viveca och räknar upp konst på nätet, vernissage, museer. ”Jag har köpt en hel del konstböcker som jag bläddar i hela tiden. Helt plötsligt dyker det upp nåt som jag vill ut och prova nånstans.” Men det har även att göra med vilket stadium av lärandet man befinner sig i. Hon har gått mycket hos Sissela Wibom den här säsongen som är väldigt insatt i färger och skuggor – ett fascinerande ämne som Viveca inte tänkt så mycket på tidigare. ”Så just nu vill jag hitta platser där jag kan utforska allt det där!” säger hon entusiastiskt. ”Inspiration får jag genom konst helt enkelt.

Mer av Vivecas konst hittar du på hennes instagram @viveca_art

Goldfish Bellarian, Hornstull 7 maj 2018

Liljeholmen!

April april…? Efter rekordhöga temperaturer avslutade april sina dagar med kyla och regn lagom till vår söndagsträff. Med siktet ställt på Färgfabriken på Lövholmen, en del av stan där den industriella epoken möter dagens Stockholm, möttes en tapper trupp av urbana tecknare utanför Liljeholmens T-bana. Vi delade upp oss i två läger – ”Vi vägrar ge upp” och ”Vi går in i värmen” – och tecknade loss.

Trots aprilvädret lyckades några tecknare fånga delar av Lövholmen medan en del av oss fångade kafélivet vid Liljeholmens torg. Kafégänget hade redan brett ut sina skissböcker, pennor och färger bland kaffekoppar när utomhustecknarna tog sig in i värmen.

IMG_20180429_142300
Urbant snack!

Vissa putsade vidare på sina skisser medan andra tecknade av närmaste urban sketcher. Och i vanlig ordning började snart skissböckerna vandra från bord till bord. Ja, trots kyla och regn så hade vi en härlig söndagseftermiddag med mycket värme. Men Liljeholmen är vi inte klara med än.

Ulf och Viveca

Häng med i vår Facebookgrupp eller håll koll på kalendersidan här på bloggen. Strax innan sista söndagen varje månad postar vi platsen för nästa tecknarträff ! Hoppas vi ses i maj!

hela gänget.jpg

FOKUS! April 2018

FOKUS! är en serie intervjuer med tecknare i Stockholm urban sketchers. Vilka är de som sitter och tecknar på olika hörn i stan och vad har dem för berättelser? Den här gången pratar vi med Lotta Ekman, träslöjdsläraren från Bromma som fångar Stockholm i gouache.

Lotta har redan hunnit smaka på den grillade croissanten på kaffebaren Mellqvist och är så nöjd att jag beställer en likadan. Trots att hon varit med på några av våra söndagsträffar har vi inte riktigt haft möjlighet att prata närmare. Men flera av oss har redan uppmärksammat hennes fantastiska gouacher i facebook-flödet och vill gärna veta mer om henne.

Kan inte du berätta hur konsten kom in i livet?

Jag sa redan när jag var liten att jag skulle bli konstnär. Jag hade en föreställning om att man fick uttrycka sig då”, säger Lotta och berättar att hon alltid haft en fallenhet för att teckna av saker och ting, men även en förmåga att se perspektiv – så pass mycket att hon fick visa andra barn hur man ritade rätt. ”Jag tyckte det var så konstigt att de inte såg det!” säger hon. Men det här innebär inte att hon ser konst som något enkelt utan betonar fler gånger att det kan vara en riktig utmaning att teckna.

Hon valde sen att gå en fyraårig utbildning inom grafisk formgivning i Paris, men poängterar att det var länge sen. ”Vi hade inte ens datorer!” säger hon och skrattar. Däremot blev det inte mycket grafisk formgivning efter utbildningen utan Lotta frilansade som konstnär i flera år.

Men du arbetar som träslöjdslärare idag, hur kommer det sig?

Jag hade tänkt vidareutbilda mig till bildlärare, det var väl det naturligaste.” Men väl på Lärarhögskolan, som då låg vid Thorildsplan, upptäckte Lotta tre fantastiska träslöjdshallar i det som tidigare varit den gamla gymnastiksalen. ”Allt som de höll på med därinne såg så himla roligt ut! Jag kände att det här ville jag lära mig, nåt nytt som jag inte kunde än.

Lotta Ekman_Ulvsunda
Ulvsunda

Jag inflikar att Lottas sketcher ibland ger en känsla av träsnitt – är det bara min personliga tolkning eller gör hon det medvetet som en naturlig förlängning av arbetet som träslöjdslärare? ”Det är absolut inget som jag har tänkt på! Men för mig är den kreativa processen den samma oavsett om det är trä, lera eller bild.

Vad är det som drar dig till konst/teckning?

Det viktigaste tror Lotta är hennes behov att få uttrycka sig. ”Kommunikation! Jag kan inte tro att en person som håller på med konst inte gillar kommunikation, eller?” Konst är ett språk man kan uttrycka sig på och förmedla sina tankar genom och, menar Lotta, ett otroligt fredligt sätt att vara på här i världen. ”Tänk om alla människor höll på med teckning? Vilken värld vi skulle ha då..

På frågan om hur hon upptäckte Urban Sketchers berättar Lotta att hon skaffade ett Instagramkonto där hon la upp sina teckningar och fick sen en uppmaning av det internationella Urban Sketchers-kontot att gå med i organisationen. ”Då hade jag ingen aning om vad det var och fick ta reda på det.” Hon googlade sig fram och hittade så småningom Stockholmsgruppen. Det fanns alltså andra som var intresserade av samma sak!

Vad gillar du mest med Urban sketchers?

Att det är så demokratiskt”, säger Lotta och syftar på hur alla möjliga slags människor på olika nivåer tecknar tillsammans. ”Det finns inget rätt eller fel. Och det är så fantastiskt att det finns folk runt hela jorden som har samma intresse. Fascinerande!

Några särskilda utmaningar med urban sketching?

En utmaning är att hinna göra klart när vi ses på våra söndagsträffar. ”En och en halv timme känns alldeles för kort – jag skulle vilja hålla på mycket längre.” Och så är det ganska svårt att göra klart en teckning på plats tillägger hon. ”Utmaning är just att det ska vara on-location, vilket ju har sina begränsningar, men samtidigt är det just det som gör urban sketching så roligt.

Lotta Ekman_material
Lottas konstmaterial

Favoritmaterial?

Lotta drar fram ett gäng Copic sketch markers ur väskan och säger ”Just nu har jag såna här, men annars kan inte jag säga att jag byter så ofta.” Utöver Copic räknar hon upp tuschpennor, bläck, gouache och en del akvarell. Jag ber henne berätta mer om gouachen då vi inte ser det så ofta i flödet. ”Jag lärde mig jobba med gouache i Frankrike”, säger Lotta. ”De är lätta att blanda och jag gillar att färgen är täckande.” Dessutom uppför de sig inte så egensinnigt som akvarell gör. ”Du vet, det flyter ihop och det bildas såna där nebulosor…

Favorithörna i Stockholm?

En favorit är helt klart tunnelbanan. ”Den är ju genialisk – mobiltelefonerna är superbra för oss tecknare. Folk kan sitta hur länge som helst så man har bästa utsikten.

Att Lotta har lite av en fascination för andra människors rum ser man på Instagram där bland annat sönernas rum finns avbildade. Alla småsaker som finns i rummet säger mycket om människan som bor där. ”Men det ser väldigt speciellt ut hos en människa som är dement”, säger hon och berättar att hon spenderar mycket tid hos sin mamma på vårdhemmet. ”Det är alltid lite stökigt i hennes rum. Och alla de här sakerna, familjefoton osv, som vanligtvis betyder så mycket för oss övriga gör ju inte det för den som bor där.

Lotta Ekman_Vårdhemmet
Från utställningen ”Panorama över ett vårdrumshem” 2018

Jag ber Lotta berätta om utställningen Panorama över ett vårdrumshem i Vällingby Centrum som hon hade nu i februari. ”Det blev totalt 36 bilder”, säger hon och förklarar att de tillsammans formar en panoramabild över vårdrummet. Det har varit viktigt för henne att visa hur livet kan se ut och att få dela med sig av erfarenheten av demens. ”Som mamma sa när hon fick diagnosen: det är som det är – man kan inte göra mycket åt det. Men!” säger Lotta ”man kan prata om det!” Och det gör hon – genom sin konst.

Mer av Lotta Ekmans konst hittar du på Instagram @charlottaekman

Goldfish Bellarian, 5 mars 2018