FOKUS! är en serie intervjuer med tecknare i Stockholm Urban sketchers. Vilka är de som sitter och tecknar på olika hörn i stan och vad har de för berättelser? Vi avslutar säsongen med vår mest kända urban sketcher – korrespondent och instruktör för internationella Urban Sketchers och medgrundare till Stockholm USk – vår alldeles egna Nina.
Sista söndagen i oktober bjuder på en riktigt fin höstdag. Stockholm Urban sketchers ska mötas upp vid Kungsträdgårdens t-bana. Den ursprungliga tanken, att teckna t-banestationen, konkurrerar nu mot att sitta utomhus och skissa istället. Nina sitter på en bänk framför Tehuset och tecknar i höstsolen. Jag slår mig ner bredvid henne och kikar över hennes axel. Hon tecknar med tre färger: träden i svart, kyrkan i blått och människor i rött. – Jag blev lite inspirerad av Swasky, säger hon medan hon lugnt ritar in kyrkan bakom träden.
Vi snackar precision, kontroll och detaljrikedom när vi ser dina teckningar och akvareller, säger jag och småstartar vår intervju lite försiktigt. Har du alltid varit så när du skapat eller är det något du utvecklat under åren?
– Jo, men jag är nog ganska detaljorienterad, säger hon medan hon fortsätter teckna koncentrerat, fast jag blir frustrerad över det också. Nina släpper blicken från skissen och skrattar till. – Sen har man tränat upp det ju mer man hållit på. Lite som en ond cirkel! Men om hon är så som person verkar inte ha slagit henne. – Bra fråga där, det vet jag inte. Jag är ingen superslarver, men jag vet faktiskt inte…
Koncentrationen tar över igen och jag låter henne teckna klart i fred. Det börjar bli ganska kallt och vi har båda frusna fingrar. Nina rundar upp med en klassisk urban sketchers-foto på skiss och motiv och vi drar vidare till café Piccolo vid glaspaviljongen en stund innan alla ska mötas upp.
Två latten och en kardemummakringla senare backar jag bandet så långt det går. Du gick ut Konstfack 2002 och jobbar som lärare i bild och digital konst på gymnasiet. Men hur hittade konsten in i ditt liv till att börja med?
– Jag har alltid ritat, så länge jag kan minnas och även innan dess. Det har jag iallafall fått berättat för mig. Jag var väldigt blyg när jag var liten och det kan ha varit ett sätt för mig att slippa undan uppmärksamhet – att vara med men ändå få vara i fred. Ritandet gjorde det möjligt för Nina att övervinna blygheten. – Jag följde med så länge jag hade mina ritgrejer med mig. Och man kommer undan med det, säger hon och förklarar att folk tycker det är okej så länge barn gör nåt och inte enbart är blyga.
Var det en självklarhet att bli bildlärare när du senare valde utbildning?
– Jag tänkte först bli lärare i biologi och kemi, säger Nina till min förvåning. Jag gick naturprogrammet i gymnasiet och tyckte natur var jättekul, förklarar hon, men matte var inte min starka sida och på lärarutbildningen i Umeå var man tvungen att ha med matten om man ville undervisa i biologi och kemi, så då hoppade jag den utbildningen.
Istället gick Nina en tvåårig konstskola där hon fick lära sig alla upptänkliga tekniker från teckning och måleri till grafik och foto. – Bara för att se vart det tog mig, lägger hon till, och på den vägen var det. Efter en yrkesutbildning inom grafisk design landade hon slutligen på Konstfack. – Lärarutbildningen på Konstfack kändes som en naturlig fortsättning, ett sätt att knyta ihop allting. I alla andra yrken, som t.ex fotografi, var man tvungen att välja en gren att satsa på, men med en konstlärarutbildning kunde jag fortsätta med Photoshop, webbdesign, fotografi såväl som traditionell bild. Alla delar finns med i gymnasiet.
Vad är mest tilltalande med läraryrket?
– Eleverna! Nina betonar att hon gärna undervisar vare sig det är konst eller andra ämnen, och att det är just eleverna som gör arbetet så roligt. –Jag får inspiration och nya infallsvinklar av dem. Det beror på vilket ämne det är så klart, men ibland kommer de med genialiska idéer och ibland gör de kanske fel och så upptäcker man wow, det där hade jag aldrig kommit på själv.
Du är välkänd i Urban Sketchers världen! Korrespondent sedan 2008 och en efterfrågad instruktör som medverkat i symposierna i bland annat Lissabon, Santo Domingo och Singapore. Hur kom det sig att du gick med i Urban Sketchers?
– Jag blev faktiskt tillfrågad av Gabi Campanario (grundaren av Urban Sketchers) när han startade hela organisationen 2007. Han hittade mig via min blogg och frågade om jag ville vara med. Att bli uppsökt var riktigt coolt. Det var också kul för Nina att upptäcka fler därute som delade samma passion. – Ba! Kolla här, det finns ju 80 andra som håller på med det här! Kändes det ensamt innan? – Inte så att det var ett problem, men jo, jag kände mig väl lite ensam här för i Stockholm fanns det ju inga andra.
Hur känns det nu när det finns ett formellt Stockholm Urban sketchers? Och vad är dina förhoppningar med gruppen?
– Det känns otroligt roligt att vi har ”officiell status” i Stockholm nu. Det innebär att vi lätt kan bli kontaktade av USk-folk från andra städer och länder, och att vi har en organisation i ryggen när vi hör av oss till spännande ställen att teckna. Känns seriöst! Och jag hoppas såklart vi kan ta det vidare, kanske ordna workshops eller andra aktiviteter så småningom.
Finns det Urban Sketchers eller andra konstnärer för den delen som du blir särskilt inspirerad av?
– Jättemånga! I Urban sketchers världen speciellt. För det är nåt med skisser. Jag tycker de är ofta intressantare än färdiga projekt. Och urban sketching går ju nästan ut på att vara skissartad. Jag frågar om hon vill namnge några tecknare. – Haha.. ska man nämna namn…? undrar Nina osäkert och vi brister båda ut i skratt. – Ingen nämnd, ingen glömd!
– Däremot finns det ju en del illustratörer också som jag inspireras av, fortsätter hon. Exempelvis Dave McKean som blandar allt möjligt. Så fastnar hon i en fundering igen och utbrister; jag skulle kunna nämna massor av inspirationskällor här också! Men det kanske inte är namnen i sig som är intressanta säger jag, snarare hur du hittar inspiration? – Jag har en hel lista med ”inspirationslänkar” där jag går in och kollar av läget. Det behöver inte ha hänt nåt nytt eller att jag letar efter något särskilt, men man kan ha fastnat lite i en kreativ process och då går jag in och kollar. Lite som en blädderbok.
Som novis inom urban sketching, och i konst generellt, blir man väldigt imponerad av alla extremt duktiga tecknare och konstnärer som finns därute. Och ibland hör man folk säga ”så skulle jag vilja teckna” när de kollar på andras skisser. Men hur hittar man sin egen röst, särskilt nu när vi har möjlighet att se så många olika stilar via sociala medier?
– Genom att göra det mycket. Jag tror inte det finns något annat sätt. Man kan ju prova att härma andra – och man kan lära sig mycket av det också – men det kommer inte bli exakt samma. Man kanske kan kopiera en specifik målning, men man kan inte kopiera en stil, i slutändan blir det ändå ens egen handstil som lyser igenom. Därför ska man inte heller vara rädd för att dela med sig av sina tips och tricks för det är i alla fall ändå ingen som kommer att ”sno” ens stil – det går inte.
Men allt som ligger ute på webben digitalt – är du orolig för att det kan användas olagligt? – Man kan nog inte undvika det helt, säger Nina, men man kan försöka vara lite försiktig genom att inte lägga upp för stora bilder osv. Vill man vara med så tror Nina att man ändå måste våga vara ute på nätet och hela tiden synas i olika forum.
Urban sketching har bland mycket annat lett till boken Drawing around the Sagrada Familia (2012) och utställningen Stadssamlaren på Spårvägsmuseet (2014). Men vid sidan om USk har du en hel del andra uppdrag och projekt på gång. Förra året gjorde du klart ”the Imagination Project” – dagliga teckningar där du utmanade din egen fantasi och kreativa förmåga. Ett fantastiskt roligt projekt att följa. Blev det 365 teckningar? – Nej! säger Nina och skrattar. Jag missade sex dagar när jag var bortrest och ibland ritade jag över ett helt omslag så det blev lite mindre än 365 sidor!
Vad var svårast med utmaningen och vad fick du ut ur hela projektet?
– Svårast var att komma på saker! Jag trodde min hjärna hade stängt av. Så framförallt upptäckte jag att fantasin inte hade somnat och torkat ihop. Det går faktiskt att komma på något varje dag, det är som motion, ju mer man gör desto mer kommer man på. Och Nina rekommenderar att man ska testa. – Gärna varje dag! Ja men det är ju precis som att träna, ska man göra det så ska man göra det regelbundet varje dag för att få effekt. I det här fallet hade Nina som regel att inte rita av foton vilket innebar att hon hela tiden studerade och memorerade hur saker såg ut. – Om man exempelvis ska rita en elefant men inte vet exakt hur den ser ut, då måste man lära sig hur den ser ut från alla möjliga vinklar! Med andra ord, en riktigt tuff utmaning!
Som gammal busschaffis har du väldigt bra pejl på stan. Men vi har noterat lite av en fascination för Slussen – ett återkommande motiv bland dina skisser. Är det en favoritplats?
– Ja! En favoritplats definitivt. Nina beskriver Slussen som en enda stor röra, en trafikhubb. – Folk passerar hela tiden och det är mycket trafik med både bussar och tåg. Och allt är fult, lägger hon till och skrattar. Lite skitigt, det tycker jag är kul! Det finns inga såna platser kvar i Stockholm.
Hur känns det nu när ombyggnationen påbörjats? – Jag tyckte stället var ganska häftigt innan så på ett sätt är det synd, men jag kommer nog fortsätta rita hela processen. Det har uppstått nånslags dokumentationsbehov av Slussen! Nu får jag fortsätta följa platsen även om den inte är sig själv längre. Jag tänker för mig själv medan jag antecknar att det blir ett dokumentationsprojekt som vi övriga kommer att följa med stort intresse och glädje.
Stockholms urban sketchers börjar droppa in i kaféet, lite småfrusna av skissandet utomhus, men alla på glatt humör. I brist på sittplats bestämmer de sig för att dra vidare till Bagdad Café på Medelhavsmuseet. Nina ska hänga med så vi rundar av intervjun med en sista fråga.
I egenskap av internationell USk-instruktör – vilka 3 tips kan du ge till en nybörjare?
– Rita mycket! Och vad som helst. Det är det första. För det andra, rita inte bara sånt som känns bekvämt. Man måste utmana sig lite så att man tar sig an motiv som man inte brukar göra. Det tror jag är viktigt. Sist ut, hämta inspiration från andra! Det är ganska lätt att fastna i sina spår, då kan det vara bra att kolla runt och vara nyfiken på vad andra gör.
Mer av Ninas konst hittar du på ninajohansson.se och instagram (nina_sketching). Passa även på att se kommande utställning på Fullersta Gård i Huddinge. Vernissage lördag 19 november kl 12-16. GALLERI HKK finns på övervåningen i Flygeln på Fullersta Gård.
Goldfish Bellarian, 30 oktober 2016
USk Stockholm 