Författare: Goldfish Bellarian

FOKUS! är en serie av intervjuer med tecknare i Stockholm Urban Sketchers. Vilka är de som sitter och tecknar på olika hörn i stan och vad har de för berättelser? I den här intervjun träffar vi Viveca – skådespelerskan som nu uttrycker sig genom färg och form.

Il Caffe vid Hornstull, säger Viveca när jag frågar var vi ska ses. Det är strålande sol så jag sätter mig vid ett bord utanför kaféet. Hornstull, så Söder det kan bli. Viveca vinkar när hon kommer gående längs Långholmsgatan och möter mig med en varm kram. Jag blev förtjust i Viveca redan första gången jag träffade henne. Hon har en härlig europeisk aura om sig.

Hon beställer en apelsinjuice och drar rask igång konversationen genom att ställa frågor om vad jag jobbar med, vad jag har för mål och drömmar med konsten, hur jag vill ta mig dit. Samtalet spinner vidare. Vi talar om kulturbranschen i Sverige, svårigheter med att ta sig in i olika yrkesroller, hur man blir framgångsrik, men även vad som händer när man väl lyckas. ”Men ursäkta,” avbryter hon efter en stund ”nu är det ju jag som intervjuar dig!”

Ingen fara för min del – det är inte varje dag jag sitter och fikar med en skådespelerska som jag kan läsa om i Wikipedia. Viveca har varit verksam inom film och teater under många år. Född i Luleå stod det på Wiki. Hon instämmer. ”Jag föddes i Luleå men vi flyttade till Helsingborg när jag var 3 år, så långt ner i Sverige man kan komma”, säger hon skrattandes. Men vid 6 års åldern flyttade de till Stockholm och hon har efter studierna i princip alltid bott på Södermalm. Med andra ord; den ultimata söderbönan.

Hur kom det sig att du blev skådespelerska?

”Mamma skickade iväg mig till en internatskola i Osby, där många skådespelarbarn har gått. Där hade jag en väldigt fin svenskalärare som gav oss mycket klassisk litteratur att läsa. Men vi fick även läsa upp högt inför andra och där väcktes mitt intresse för att agera.” Så när Viveca var 17 år sökte hon in till Calle Flygare Teaterskola. ”Vi hade enorma fester och partyn”, säger hon och skrattar. ”Det var vansinnigt kul!” Men sen började allvaret när studenterna skulle söka sig vidare till Statens scenssskola – sedermera Teaternhögskolan. ”Jag kom in på andra försöket”, berättar Viveca. Första försöket var på Dramaten med Ariel i Stormen som hon hade arbetat fram på Calles. ”Det var väldigt teatralt minst sagt – så jag insåg att jag inte kunde behålla det provet”. Istället läste hon in andra prov och kom då in på skolan i Göteborg.

Jag inflikar att Viveca har ett speciellt uttal, är det kanske göteborskan som smittat av sig eller är det teaterskolningen som sitter i? Hon funderar lite och säger ”det är nog utbildningen som påverkat uttalet. Som teaterstudent fick man jobba hårt på att inte droppa intonationen vid slutet av frasen. Och göteborgarna går ju mera uppåt tonen så det kanske finns nåt snarlikt där.”

I FOKUS! med Ulrik som är en musiker i grunden så pratade vi om likheter mellan konst och musik som ju tillhör samma familj. I den familjen ingår även scenkonst och skådespeleri. Är det vanligt bland skådespelare att även hålla på med konst?

Inte vanligt alls säger Viveca. ”Det har man inte tid med. Om du är fast anställd i en teaterensamble så tar det all din tid. Som skådis är du helt uppslukad av den pjäs du arbetar med.” Men det finns absolut likheter mellan båda konstformer. ”All konst är en kanal för ett inre tryck. Var det trycket kommer ifrån vet jag inte, men det är nånting som ska ut och i mitt fall har det kommit ut genom teatern och i bland måleriet.”

Så hur hittade konsten in i ditt liv? Var det samtidigt som teatern eller kom det i efterhand?

”Måleriet har från början alltid funnits i mitt liv. Det har dykt upp i perioder oftast när jag krisat”, säger Viveca och nämner gången hon sa upp sig från teatern av ren ilska. ”Då drog jag i gång och skapade. Så det har varit en kanal för frustration, men även tröst. Att gå in i något annat och glömma bort det svåra och jobbiga. Och det är ju egentligen samma med scenkonsten.” Men förut var måleriet mest ett känslomässigt uttryck, utan riktig kunskap. ”Nu är jag inne i en helt annan fas där jag vill lära mig om konsten och tekniken.”

Vi har lite av en kärntrupp bland Stockholms urbanare och Viveca är en del av den truppen. Hur kom du i kontakt med Urban sketching?

Det började med kroki på 70-talet men teatern tog så småningom över. ”När jag sen tog upp krokin igen på Basis träffade jag David Meldrum som introducerade Urban sketching för mig. Det hade jag aldrig hört talas om men tyckte det var jätteroligt.”

Många nya urban sketchers tycker det är lite läskigt att teckna när okända människor går förbi och ibland kikar ner i ens skissbok. Är det lättare för dig som skådespelerska att distansiera dig från folkhavet – med tanke på att du redan har förmågan att bemöta en publik?

Riktigt så är det inte. ”Trots att man står inför en publik så repeterar du in ett verk i ett kollektiv. Det hänger inte bara på en person utan blir en roll i ett sammanhang. Med måleri och teckning är jag nog väldigt prestigelös eftersom jag är i en lärandefas. Jag ser det mer som att utforska än att prestera. I och med det har jag inte prestationskrav. ”

I grund och botten tycker Viveca att man ska komma ihåg att det inte finns nåt dåligt eller fel – det finns bara olika sätt att teckna på. ”Vi lever i en postmodernistisk epok där allt är möjligt!” Om tecknare kan inse att normerna – bra eller dålig – inte finns så blir det lättare att släppa allt annat. Som exempel nämner hon perspektivlära. ”Idag är det helt OK att teckna perspektiv på alla möjliga sätt, eller till och med utesluta det helt, till skillnad från förr.”

Finns det några särskilda utmaningar med urban sketching?

Viveca brister ut i skratt och säger rätt och slätt: perspektiv – trots att vi just avhandlat att regler inte längre gäller. ”Nä, men jag tycker perspektiv är jättejobbigt och trots att jag jobbar mycket med att lära mig det så ställer jag mig fortfarande frågande till det!”

Så hur går det här ihop med reglerna då undrar vi båda skrattandes. Det kanske handlar om en förståelse av teori och teknik? ”Perspektiv är ju en ren matematisk konstruktion som funkar för att få ett djup i teckningarna.” När man väl kan det så är det alltså OK att bryta mot reglerna. ”Men” understryker hon, ”vägen dit kan se ut hur som helst och det är helt i sin ordning.”

Jag frågar om Italien – ett land Viveca spenderar mycket tid i och där hon även målar mycket. Hur kommer det sig att det blev Italien?

”Min syster och jag ville hitta ett trevlig ställe där även mamma kunde vara med. Vi köpte in i oss i ett hus i Italien – helt enkelt för att det fanns en annons i DN!” Sen dess är hon i Italien åtminstone under två månader varje sommar. Så det var ingen italiensk amore som lockade dit henne undrar jag lite nyfiket. ”Inte i början, men amore dök upp senare”, säger Viveca och skrattar.

Finns det någon skillnad mellan det italienska landskapet och det svenska?

Viveca berättar att det i Italien finns en tradition att måla husen i vackra färger. ”Men så ligger även solen lägre där på nåt sätt, som ger andra färger än här uppe i norden. Jag börjar se det nu – det nordiska ljuset som ju är känt” säger hon och jämför de skira stämningarna i det svenska landskapet med de mer mättade färgerna i Italien. ”Deras hus målas ju mycket i terrakotta, bordeaux och en gul som jag inte lyckats få fram nånsin!”

Långholmsbron

Liguria

Åter till Svea, finns det nån favoritplats i Stockholm?

”Jag gör ju inget annat än att teckna Långholmen eller Reimersholm” skrattar Viveca. ”Jag har väldigt nära dit så jag tar även med mig mig staffliet och målar där. ”

Favoritmaterial?

”Olja,” säger Viveca direkt och beskriver mediet på ett sätt jag aldrig tidigare hört. ”Det är så sensuellt.. så mjukt, när du stryker på färgen är det som smoothie…. Du kan måla vått i vått och du kan ändra, ändra och ändra…”

På frågan om urban sketching går ihop med olja berättar Viveca om en dröm hon har. ”Vi skulle slå ihop urban sketching med plein air! Båda är ju utomhusteckning/måleri.” Hon målar upp en vacker bild där vi gemensamt åker ut till ett landskap, drar fram våra stafflier, färger, skissböcker. Det får mig att tänka på impressionisterna och jag noterar för mig själv att vi borde försöka få till ett sånt event framöver.

Och slutligen, var kommer inspiration ifrån?

”Jag tittar på otroligt mycket konst”, säger Viveca och räknar upp konst på nätet, vernissage, museer. ”Jag har köpt en hel del konstböcker som jag bläddar i hela tiden. Helt plötsligt dyker det upp nåt som jag vill ut och prova nånstans.” Men det har även att göra med vilket stadium av lärandet man befinner sig i. Hon har gått mycket hos Sissela Wibom den här säsongen som är väldigt insatt i färger och skuggor – ett fascinerande ämne som Viveca inte tänkt så mycket på tidigare. ”Så just nu vill jag hitta platser där jag kan utforska allt det där!” säger hon entusiastiskt. ”Inspiration får jag genom konst helt enkelt.”

Mer av Vivecas konst hittar du på hennes instagram @viveca_art

Goldfish Bellarian, Hornstull 7 maj 2018

FOKUS! är en serie intervjuer med tecknare i Stockholm Urban sketchers. Vilka är de som sitter och tecknar på olika hörn i stan och vad har de för berättelser? Vi avslutar säsongen med vår mest kända urban sketcher – korrespondent och instruktör för internationella Urban Sketchers och medgrundare till Stockholm USk – vår alldeles egna Nina.

Sista söndagen i oktober bjuder på en riktigt fin höstdag. Stockholm Urban sketchers ska mötas upp vid Kungsträdgårdens t-bana. Den ursprungliga tanken, att teckna t-banestationen, konkurrerar nu mot att sitta utomhus och skissa istället. Nina sitter på en bänk framför Tehuset och tecknar i höstsolen. Jag slår mig ner bredvid henne och kikar över hennes axel. Hon tecknar med tre färger: träden i svart, kyrkan i blått och människor i rött. – Jag blev lite inspirerad av Swasky, säger hon medan hon lugnt ritar in kyrkan bakom träden.

Vi snackar precision, kontroll och detaljrikedom när vi ser dina teckningar och akvareller, säger jag och småstartar vår intervju lite försiktigt. Har du alltid varit så när du skapat eller är det något du utvecklat under åren?

– Jo, men jag är nog ganska detaljorienterad, säger hon medan hon fortsätter teckna koncentrerat, fast jag blir frustrerad över det också. Nina släpper blicken från skissen och skrattar till. – Sen har man tränat upp det ju mer man hållit på. Lite som en ond cirkel! Men om hon är så som person verkar inte ha slagit henne. – Bra fråga där, det vet jag inte. Jag är ingen superslarver, men jag vet faktiskt inte…

Koncentrationen tar över igen och jag låter henne teckna klart i fred. Det börjar bli ganska kallt och vi har båda frusna fingrar. Nina rundar upp med en klassisk urban sketchers-foto på skiss och motiv och vi drar vidare till café Piccolo vid glaspaviljongen en stund innan alla ska mötas upp.

Två latten och en kardemummakringla senare backar jag bandet så långt det går. Du gick ut Konstfack 2002 och jobbar som lärare i bild och digital konst på gymnasiet. Men hur hittade konsten in i ditt liv till att börja med?

– Jag har alltid ritat, så länge jag kan minnas och även innan dess. Det har jag iallafall fått berättat för mig. Jag var väldigt blyg när jag var liten och det kan ha varit ett sätt för mig att slippa undan uppmärksamhet – att vara med men ändå få vara i fred. Ritandet gjorde det möjligt för Nina att övervinna blygheten. – Jag följde med så länge jag hade mina ritgrejer med mig. Och man kommer undan med det, säger hon och förklarar att folk tycker det är okej så länge barn gör nåt och inte enbart är blyga.

Var det en självklarhet att bli bildlärare när du senare valde utbildning?

– Jag tänkte först bli lärare i biologi och kemi, säger Nina till min förvåning. Jag gick naturprogrammet i gymnasiet och tyckte natur var jättekul, förklarar hon, men matte var inte min starka sida och på lärarutbildningen i Umeå var man tvungen att ha med matten om man ville undervisa i biologi och kemi, så då hoppade jag den utbildningen.

Istället gick Nina en tvåårig konstskola där hon fick lära sig alla upptänkliga tekniker från teckning och måleri till grafik och foto. – Bara för att se vart det tog mig, lägger hon till, och på den vägen var det. Efter en yrkesutbildning inom grafisk design landade hon slutligen på Konstfack.  – Lärarutbildningen på Konstfack kändes som en naturlig fortsättning, ett sätt att knyta ihop allting. I alla andra yrken, som t.ex fotografi, var man tvungen att välja en gren att satsa på, men med en konstlärarutbildning kunde jag fortsätta med Photoshop, webbdesign, fotografi såväl som traditionell bild. Alla delar finns med i gymnasiet.

Vad är mest tilltalande med läraryrket?

– Eleverna! Nina betonar att hon gärna undervisar vare sig det är konst eller andra ämnen, och att det är just eleverna som gör arbetet så roligt. –Jag får inspiration och nya infallsvinklar av dem. Det beror på vilket ämne det är så klart, men ibland kommer de med genialiska idéer och ibland gör de kanske fel och så upptäcker man wow, det där hade jag aldrig kommit på själv.

Du är välkänd i Urban Sketchers världen! Korrespondent sedan 2008 och en efterfrågad instruktör som medverkat i symposierna i bland annat Lissabon, Santo Domingo och Singapore. Hur kom det sig att du gick med i Urban Sketchers?

– Jag blev faktiskt tillfrågad av Gabi Campanario (grundaren av Urban Sketchers) när han startade hela organisationen 2007. Han hittade mig via min blogg och frågade om jag ville vara med. Att bli uppsökt var riktigt coolt. Det var också kul för Nina att upptäcka fler därute som delade samma passion. – Ba! Kolla här, det finns ju 80 andra som håller på med det här! Kändes det ensamt innan? – Inte så att det var ett problem, men jo, jag kände mig väl lite ensam här för i Stockholm fanns det ju inga andra.

Hur känns det nu när det finns ett formellt Stockholm Urban sketchers? Och vad är dina förhoppningar med gruppen?

– Det känns otroligt roligt att vi har ”officiell status” i Stockholm nu. Det innebär att vi lätt kan bli kontaktade av USk-folk från andra städer och länder, och att vi har en organisation i ryggen när vi hör av oss till spännande ställen att teckna. Känns seriöst! Och jag hoppas såklart vi kan ta det vidare, kanske ordna workshops eller andra aktiviteter så småningom.

Finns det Urban Sketchers eller andra konstnärer för den delen som du blir särskilt inspirerad av?

– Jättemånga! I Urban sketchers världen speciellt. För det är nåt med skisser. Jag tycker de är ofta intressantare än färdiga projekt. Och urban sketching går ju nästan ut på att vara skissartad. Jag frågar om hon vill namnge några tecknare. – Haha.. ska man nämna namn…? undrar Nina osäkert och vi brister båda ut i skratt. – Ingen nämnd, ingen glömd!

– Däremot finns det ju en del illustratörer också som jag inspireras av, fortsätter hon. Exempelvis Dave McKean som blandar allt möjligt. Så fastnar hon i en fundering igen och utbrister; jag skulle kunna nämna massor av inspirationskällor här också! Men det kanske inte är namnen i sig som är intressanta säger jag, snarare hur du hittar inspiration? – Jag har en hel lista med ”inspirationslänkar” där jag går in och kollar av läget. Det behöver inte ha hänt nåt nytt eller att jag letar efter något särskilt, men man kan ha fastnat lite i en kreativ process och då går jag in och kollar. Lite som en blädderbok.

Som novis inom urban sketching, och i konst generellt, blir man väldigt imponerad av alla extremt duktiga tecknare och konstnärer som finns därute. Och ibland hör man folk säga ”så skulle jag vilja teckna” när de kollar på andras skisser. Men hur hittar man sin egen röst, särskilt nu när vi har möjlighet att se så många olika stilar via sociala medier?

– Genom att göra det mycket. Jag tror inte det finns något annat sätt. Man kan ju prova att härma andra – och man kan lära sig mycket av det också – men det kommer inte bli exakt samma. Man kanske kan kopiera en specifik målning, men man kan inte kopiera en stil, i slutändan blir det ändå ens egen handstil som lyser igenom. Därför ska man inte heller vara rädd för att dela med sig av sina tips och tricks för det är i alla fall ändå ingen som kommer att ”sno” ens stil – det går inte.

Men allt som ligger ute på webben digitalt – är du orolig för att det kan användas olagligt? – Man kan nog inte undvika det helt, säger Nina, men man kan försöka vara lite försiktig genom att inte lägga upp för stora bilder osv. Vill man vara med så tror Nina att man ändå måste våga vara ute på nätet och hela tiden synas i olika forum.

Urban sketching har bland mycket annat lett till boken Drawing around the Sagrada Familia (2012) och utställningen Stadssamlaren på Spårvägsmuseet (2014). Men vid sidan om USk har du en hel del andra uppdrag och projekt på gång. Förra året gjorde du klart ”the Imagination Project” – dagliga teckningar där du utmanade din egen fantasi och kreativa förmåga. Ett fantastiskt roligt projekt att följa. Blev det 365 teckningar? – Nej! säger Nina och skrattar. Jag missade sex dagar när jag var bortrest och ibland ritade jag över ett helt omslag så det blev lite mindre än 365 sidor!

Vad var svårast med utmaningen och vad fick du ut ur hela projektet?

– Svårast var att komma på saker! Jag trodde min hjärna hade stängt av. Så framförallt upptäckte jag att fantasin inte hade somnat och torkat ihop. Det går faktiskt att komma på något varje dag, det är som motion, ju mer man gör desto mer kommer man på. Och Nina rekommenderar att man ska testa. – Gärna varje dag! Ja men det är ju precis som att träna, ska man göra det så ska man göra det regelbundet varje dag för att få effekt. I det här fallet hade Nina som regel att inte rita av foton vilket innebar att hon hela tiden studerade och memorerade hur saker såg ut. – Om man exempelvis ska rita en elefant men inte vet exakt hur den ser ut, då måste man lära sig hur den ser ut från alla möjliga vinklar! Med andra ord, en riktigt tuff utmaning!

Som gammal busschaffis har du väldigt bra pejl på stan. Men vi har noterat lite av en fascination för Slussen – ett återkommande motiv bland dina skisser. Är det en favoritplats?

Saltsjöbanan

Slussen

– Ja! En favoritplats definitivt. Nina beskriver Slussen som en enda stor röra, en trafikhubb.  – Folk passerar hela tiden och det är mycket trafik med både bussar och tåg. Och allt är fult, lägger hon till och skrattar. Lite skitigt, det tycker jag är kul! Det finns inga såna platser kvar i Stockholm.

Hur känns det nu när ombyggnationen påbörjats? – Jag tyckte stället var ganska häftigt innan så på ett sätt är det synd, men jag kommer nog fortsätta rita hela processen. Det har uppstått nånslags dokumentationsbehov av Slussen! Nu får jag fortsätta följa platsen även om den inte är sig själv längre. Jag tänker för mig själv medan jag antecknar att det blir ett dokumentationsprojekt som vi övriga kommer att följa med stort intresse och glädje.

Stockholms urban sketchers börjar droppa in i kaféet, lite småfrusna av skissandet utomhus, men alla på glatt humör. I brist på sittplats bestämmer de sig för att dra vidare till Bagdad Café på Medelhavsmuseet. Nina ska hänga med så vi rundar av intervjun med en sista fråga.

I egenskap av internationell USk-instruktör – vilka 3 tips kan du ge till en nybörjare?

– Rita mycket! Och vad som helst. Det är det första. För det andra, rita inte bara sånt som känns bekvämt. Man måste utmana sig lite så att man tar sig an motiv som man inte brukar göra. Det tror jag är viktigt. Sist ut, hämta inspiration från andra! Det är ganska lätt att fastna i sina spår, då kan det vara bra att kolla runt och vara nyfiken på vad andra gör.

Mer av Ninas konst hittar du på ninajohansson.se och instagram (nina_sketching). Passa även på att se kommande utställning på Fullersta Gård i Huddinge. Vernissage lördag 19 november kl 12-16. GALLERI HKK finns på övervåningen i Flygeln på Fullersta Gård.

Goldfish Bellarian, 30 oktober 2016

FOKUS! är en serie intervjuer med tecknare i Stockholm Urban Sketchers. Vilka är de som sitter och tecknar på olika hörn i stan och vad har de för berättelser? I den här intervjun träffar vi Ulrik – en musiker som bytt ut musikinstrument mot fineliners och blivit urban.

Ulrik sitter och skissar när jag möter upp honom på KAFFE vid St:Paulsgatan. Jag börjar med att tacka för att han ställer upp på en FOKUS! och därefter följer ett intressant samtal om kreativitet, sambandet mellan konst och musik och känslan av flow.

Man kan säga att konst och musik är släkt eftersom båda tillhör kulturfamiljen. Du är ju musiker med utbildning från Kungliga musikhögskolan i bakgrunden – är det vanligt bland musiker att även hålla på med konst?

– Inte så vanligt som man kan tro. Just musiker är inte så bredkulturella, men jag har en del musikervänner som gör både och.

Är det lättare att förflytta sig mellan olika konstnärliga grenar när man redan behärskar ett?

– Det tror jag, man har nytta av att redan kunna en gren. Det är kulturyttringar på olika sätt, men man hittar samma meditativa känsla i båda formerna. Jag tycker det är jätteskönt att kunna rita och bara softa. Och det är ungefär samma flow man känner när man spelar ett instrument.

Hur hittade konsten in i ditt liv? Var det samtidigt som musiken eller kom det i efterhand?

– Jag började rita när jag var så här liten, säger Ulrik och visar med handen. Jag ville jag bli konstnär. Pappa var väldigt konstintresserad och vi kände massor av konstnärer. Men sen tog musiken överhand. Jag fortsatte teckna vid sidan om, men det har varit tider när man inte hunnit och då har man fått ta det vid semestern och så. Ofta har man tyvärr inte tid.

Jag ber Ulrik berätta närmare hur han började teckna.

– Jag började först på egen hand och sen gick jag en teknisk kurs som var jättebra. Man lärde sig grunderna som perspektiv, skissteknik, teckna enkelt osv. Sen gjorde jag en kul grej i nian – jag fick gå på Grafikskolan tack vare pappa som hade en kontakt där. Där fick jag möjlighet att prova på en massa olika saker. De var ju jätteduktiga de som var där, så jag kände mig lite off side, men det var jättekul att få jobba med olika grafiska formmetoder. Sen har jag gått olika kurser genom åren, krokikurser, akvarellkurser, osv.

Det var under ett krokipass som Lars (Nydahl) frågade om Ulrik ville hänga med ut på Skissa i Stockholm. Och på det sättet kom han med i Urban Sketchers.

Du är nog lite känd som den flitigaste Urban sketchern vi har i Stockholm. Vad är det som får dig att skissa så mycket?

– Jag tycker bara att det hör till att ta med sig skissblocket överallt. Jag försöker att skissa lite varje dag och om jag har ont om tid så är det exempelvis tåget som gäller. Framförallt ser jag det som övning, inte att jag måste prestera nåt. Ju mer jag tecknar desto mer jag lär mig och desto kvickare blir jag när det gäller att hitta bra motiv.

Just på tåget gäller det att lära sig knepet hur man tecknar utan att råglo på en människa. Ulrik är noga med att påpeka att det är bäst att stå upp och helst inte ha ett större block än A5. – Sen ska man variera mellan olika ansikten hela tiden, speciellt när man tecknar sent på kvällen – då tänker jag att om jag skissar den där snubben för länge så får jag en smock, säger Ulrik och skrattar. – Lite av en skräckblandad förtjusning faktiskt!

Finns det några särskilda utmaningar med urban sketching?

– Jag tycker det är kul med folkliv, att rita av människorna och få med en atmosfär. Att fånga ett ögonblick på något sätt, som en miniberättelse, det är i alla fall mitt mål med urban sketching. Sen har det kanske med musiken att göra, säger Ulrik och syftar på vår diskussion om släktskapet mellan konst och musik, att försöka förmedla en känsla. Det är nästan primärmålet och det går före ”likhet”. Om man exempelvis tecknar på semestern så vill man komma ihåg hur känslan var där och då. 

Du står ofta vid platser där det finns mycket folk och rörelse. Får du många reaktioner?

– Förvånansvärt få reaktioner, säger Ulrik och skrattar. Det är faktiskt utlänningar, turister och invandrare, som pratat och reagerat mest, och folk som varit intresserade av konst. Men svenskar brukar bara ignorera mig, även om de kanske är intresserade. Ulrik funderar lite och säger, kan ju vara att är de rädda för att störa.

Du använder många olika medier, ibland bara akvarell och ibland bara penna. Hur bestämmer du när du ska använda vad?

– Det beror lite på när jag tar med saker, vad jag orkar ta med. Så det är ofta lite av en slump. Miniutrustning är i alla fall fineliner eller reservoarpenna. Akvarellpenna tar Ulrik med när han har lite mer tid. – Det här med minimalistiska paletter är inte min grej, då kan jag lika gärna färgsätta hemma i lugn och ro. Däremot kan jag tycka att olika miljöer passar för olika medier.

Finns det några Urban sketchers eller andra konstnärer för den delen som du blir särskilt inspirerad av?

– Just Urban sketchers vet jag inte. Jag är familjär med konceptet, men jag har en mängd andra som t.ex Björn Berg som inspiration. En annan som jag tycker är rolig och som tecknar massa bisarra vägkrokar och miljöer är Donald Colley. Ulrik tar fram Colley på Instagram och vi bläddrar bland bilderna. – Han fångar nånslags vardagsrealism samtidigt som han vrider till det lite, förklarar Ulrik.

Finns det några särskilda platser i Stockholm där du gärna skissar?

– Det här är ju ett favoritställe (KAFFE) och Gunnarssons just för att det är ganska kul folkliv. Sen tycker jag det är härligt att måla vid Tanto när det är fint väder, men det blir allt för sällan. Arkitekturmässigt tycker jag gamla stan är jättefint just för att det är gamla byggnader.

Jag återkommer till musiken igen och nämner skisser från Konserthuset som Ulrik lagt upp ibland. Är det roligt att som musiker teckna musiker?

– Jag tecknade på Operan igår faktiskt, säger Ulrik och visar mig en fin skiss på en loge han fångat. – Det är jättekul, men det blir så himla mörkt när ridån går upp så det är svårt att se vad man gör. Fördelen med att vara musiker är att man vet hur allt funkar, men det blir inget religiöst bara för att det är musiker, säger Ulrik och ler.

Ulrik Gustafsson har utställning 14-15 oktober på Levelius galleri, Bondegatan 32. Mer av Ulriks konst hittar du på ugust.wordpress.com och Instagram (gust_sketching)

Goldfish Bellarian, 5 oktober 2016

FOKUS! slår denna gång ihop två skissflugor i en smäll! Vi kikar in i en Urban Sketchers Workshop i Málaga och passar på att fråga urban sketcher Rebecca Cary-Anderson om hennes personliga tankar kring urban sketching.

Urban Sketchers har ett globalt nätverk av tecknare som varje år samlas kring ett stort symposium, men organisationen har även flera workshops runt om i världen där man kan fördjupa sig i olika tekniker och bredda sina kunskaper i urban sketching. Kanske har man en favorit urban sketcher som håller i en kurs, kanske hålls kursen i en stad man alltid drömt om att få teckna i, eller så ska man helt enkelt på semester och upptäcker att det hålls en kurs just där och då. (Mer info om kommande workshops hittar du här)

Rebecca och jag deltog i workshopen Light and Shade som ingick i serien Pushing Your Sketching Boundaries. Kursen som kretsade kring temat ljus och skugga hölls i Málaga 25-28 augusti och leddes av tre väldigt inspirerande instruktörer: Isabel Carmona, Luis Ruiz Pádron och Miguel Herranz.

Uppsamling utanför Fundación Picasso

Foto på mig och Rebecca som satt uppe på anslagstavlan

Tillsammans med 20 andra deltagare från 10 länder fick vi bland annat prova på att skissa med akvarell, berätta om en plats med hjälp av story boards och skapa ett bättre djup i våra motiv. Instruktörerna hade på förhand valt ut 6 olika platser i staden som var bäst lämpade för övningarna.

Övning med Isabel Carmona

Luis pratar om perspektiv

Kursen sponsrades till viss del av Fundación Picasso, vilket innebar att vi höll till i Picasso museets lokaler för inomhus aktiviteter när det var som varmast. Hade man tid över var det fri entré till pågående utställningar – men med det fullspäckade schema var det svårt! Med kursen kom en liten tygväska med en skissbok, färgprover i akvarell och övningskompendier.

Övning med Miguel på Calle Granada

Genomgång vid Plaza de la Constitución

Det måste understrykas att man som deltagare får så mycket mer än ”bara” ritkunskaper, även om detta är huvudsaken. Att umgås med internationella urban sketchers, uppleva en stad från ett urban sketching perspektiv och framförallt komma hem med massor av nya idéer, tips och tricks är lika givande. Rebecca och jag är rörande överens om att det här är något vi kommer göra igen. Och som Rebecca själv sa: I can not say enough about how much I enjoyed the workshop, the people and  the location!

Under resans gång frågade jag Rebecca om hon kunde tänka sig ställa upp på ett par FOKUS! frågor. Hon är ursprungligen från USA, men har varit bosatt i Stockholm sedan 2012.

Rebecca, how did you start art in the first place?

I have always loved art! I have dear memories of laying on the living room floor, belly down, coloring in coloring books with my aunt Leslie. She taught me how to blend crayons without lines and overlay colors to make new ones.

In high school, I spent many hours after school in the art room. I won scholastic awards and even received a small grant supporting the direction of pursuing teaching art therapy. I went on to college and graduated with a Bachelor of Fine Arts Degree, majoring in illustration, specifically children’s book illustration. My mentor and teacher, Dennis Nolan was a huge influence.

After graduating college I found myself in a crash course in graphic design, working for a printer and educating myself with the digital process and all things computer. As life happens, I got married, had children and found odd jobs.  For example making a comic book about hemophilia for educating purposes, newsletters for real estate companies, laying out a small newspaper and selling some watercolors at a local home decorating store.

And how did you get introduced to Urban Sketching and Urban Sketchers?

In 2012 we moved to Sweden. It was supposed to be for one year. So that first year we never sat still, touring every street in Sweden at the crack of dawn till day break. It basically felt like an extended vacation. All the sight seeing and traveling was starting to melt together so I started keeping a diary. Then I started adding pictures.

A while back I was researching artists, searching for inspiration and education and fell across Nina Johansson. Her art struck me immediately and she instantly became a new mentor. And as if clandestine, she lived in Stockholm and graciously accepted me to join the Urban Sketchers of Stockholm.

What supplies/materials do you use?

I typically carry an A5, landscape sketch/watercolor book, I prefer white paper. The brand Seawhite of Brighton I have just come across is okay, but I will use a Moleskine brand as well. I use Winsor & Newton paints, 2 fountain pens (both Lamy) with waterproof black ink and a collection of Micron pens as well.

Mer om Rebeccas konst och hennes söta giraffer hittar du på bloggen thepaintedpear.com.

Goldfish Bellarian, 17 september 2016

Finns det en urban sketcher du är särskilt nyfiken på? Skicka ett meddelande via FB så försöker vi ordna en intervju framöver!