FOKUS! Maj 2018

FOKUS! är en serie av intervjuer med tecknare i Stockholm Urban Sketchers. Vilka är de som sitter och tecknar på olika hörn i stan och vad har de för berättelser? I den här intervjun träffar vi Viveca – skådespelerskan som nu uttrycker sig genom färg och form.

Il Caffe vid Hornstull, säger Viveca när jag frågar var vi ska ses. Det är strålande sol så jag sätter mig vid ett bord utanför kaféet. Hornstull, så Söder det kan bli. Viveca vinkar när hon kommer gående längs Långholmsgatan och möter mig med en varm kram. Jag blev förtjust i Viveca redan första gången jag träffade henne. Hon har en härlig europeisk aura om sig.

Hon beställer en apelsinjuice och drar rask igång konversationen genom att ställa frågor om vad jag jobbar med, vad jag har för mål och drömmar med konsten, hur jag vill ta mig dit. Samtalet spinner vidare. Vi talar om kulturbranschen i Sverige, svårigheter med att ta sig in i olika yrkesroller, hur man blir framgångsrik, men även vad som händer när man väl lyckas. ”Men ursäkta,” avbryter hon efter en stund ”nu är det ju jag som intervjuar dig!

Ingen fara för min del – det är inte varje dag jag sitter och fikar med en skådespelerska som jag kan läsa om i Wikipedia. Viveca har varit verksam inom film och teater under många år. Född i Luleå stod det på Wiki. Hon instämmer. ”Jag föddes i Luleå men vi flyttade till Helsingborg när jag var 3 år, så långt ner i Sverige man kan komma”, säger hon skrattandes. Men vid 6 års åldern flyttade de till Stockholm och hon har efter studierna i princip alltid bott på Södermalm. Med andra ord; den ultimata söderbönan.

IMG_20180507_162316

Hur kom det sig att du blev skådespelerska?

Mamma skickade iväg mig till en internatskola i Osby, där många skådespelarbarn har gått. Där hade jag en väldigt fin svenskalärare som gav oss mycket klassisk litteratur att läsa. Men vi fick även läsa upp högt inför andra och där väcktes mitt intresse för att agera.” Så när Viveca var 17 år sökte hon in till Calle Flygare Teaterskola. ”Vi hade enorma fester och partyn”, säger hon och skrattar. ”Det var vansinnigt kul!” Men sen började allvaret när studenterna skulle söka sig vidare till Statens scenssskola – sedermera Teaternhögskolan. ”Jag kom in på andra försöket”, berättar Viveca. Första försöket var på Dramaten med Ariel i Stormen som hon hade arbetat fram på Calles. ”Det var väldigt teatralt minst sagt – så jag insåg att jag inte kunde behålla det provet”. Istället läste hon in andra prov och kom då in på skolan i Göteborg.

Jag inflikar att Viveca har ett speciellt uttal, är det kanske göteborskan som smittat av sig eller är det teaterskolningen som sitter i? Hon funderar lite och säger ”det är nog utbildningen som påverkat uttalet. Som teaterstudent fick man jobba hårt på att inte droppa intonationen vid slutet av frasen. Och göteborgarna går ju mera uppåt tonen så det kanske finns nåt snarlikt där.

Kungsträdgården
Kungsträdgården

I FOKUS! med Ulrik som är en musiker i grunden så pratade vi om likheter mellan konst och musik som ju tillhör samma familj. I den familjen ingår även scenkonst och skådespeleri. Är det vanligt bland skådespelare att även hålla på med konst?

Inte vanligt alls säger Viveca. ”Det har man inte tid med. Om du är fast anställd i en teaterensamble så tar det all din tid. Som skådis är du helt uppslukad av den pjäs du arbetar med.” Men det finns absolut likheter mellan båda konstformer. ”All konst är en kanal för ett inre tryck. Var det trycket kommer ifrån vet jag inte, men det är nånting som ska ut och i mitt fall har det kommit ut genom teatern och i bland måleriet.

Så hur hittade konsten in i ditt liv? Var det samtidigt som teatern eller kom det i efterhand?

Måleriet har från början alltid funnits i mitt liv. Det har dykt upp i perioder oftast när jag krisat”, säger Viveca och nämner gången hon sa upp sig från teatern av ren ilska. ”Då drog jag i gång och skapade. Så det har varit en kanal för frustration, men även tröst. Att gå in i något annat och glömma bort det svåra och jobbiga. Och det är ju egentligen samma med scenkonsten.” Men förut var måleriet mest ett känslomässigt uttryck, utan riktig kunskap. ”Nu är jag inne i en helt annan fas där jag vill lära mig om konsten och tekniken.

IMG_20180507_162216.jpg
Bysis torg, Södermalm

Vi har lite av en kärntrupp bland Stockholms urbanare och Viveca är en del av den truppen. Hur kom du i kontakt med Urban sketching?

Det började med kroki på 70-talet men teatern tog så småningom över. ”När jag sen tog upp krokin igen på Basis träffade jag David Meldrum som introducerade Urban sketching för mig. Det hade jag aldrig hört talas om men tyckte det var jätteroligt.

Många nya urban sketchers tycker det är lite läskigt att teckna när okända människor går förbi och ibland kikar ner i ens skissbok. Är det lättare för dig som skådespelerska att distansiera dig från folkhavet – med tanke på att du redan har förmågan att bemöta en publik?

Riktigt så är det inte. ”Trots att man står inför en publik så repeterar du in ett verk i ett kollektiv. Det hänger inte bara på en person utan blir en roll i ett sammanhang. Med måleri och teckning är jag nog väldigt prestigelös eftersom jag är i en lärandefas. Jag ser det mer som att utforska än att prestera. I och med det har jag inte prestationskrav.

I grund och botten tycker Viveca att man ska komma ihåg att det inte finns nåt dåligt eller fel – det finns bara olika sätt att teckna på. ”Vi lever i en postmodernistisk epok där allt är möjligt!” Om tecknare kan inse att normerna – bra eller dålig – inte finns så blir det lättare att släppa allt annat. Som exempel nämner hon perspektivlära. ”Idag är det helt OK att teckna perspektiv på alla möjliga sätt, eller till och med utesluta det helt, till skillnad från förr.

Finns det några särskilda utmaningar med urban sketching?

Viveca brister ut i skratt och säger rätt och slätt: perspektiv – trots att vi just avhandlat att regler inte längre gäller. ”Nä, men jag tycker perspektiv är jättejobbigt och trots att jag jobbar mycket med att lära mig det så ställer jag mig fortfarande frågande till det!

Så hur går det här ihop med reglerna då undrar vi båda skrattandes. Det kanske handlar om en förståelse av teori och teknik? ”Perspektiv är ju en ren matematisk konstruktion som funkar för att få ett djup i teckningarna.” När man väl kan det så är det alltså OK att bryta mot reglerna. ”Men” understryker hon, ”vägen dit kan se ut hur som helst och det är helt i sin ordning.

Jag frågar om Italien – ett land Viveca spenderar mycket tid i och där hon även målar mycket. Hur kommer det sig att det blev Italien?

Min syster och jag ville hitta ett trevlig ställe där även mamma kunde vara med. Vi köpte in i oss i ett hus i Italien – helt enkelt för att det fanns en annons i DN!” Sen dess är hon i Italien åtminstone under två månader varje sommar. Så det var ingen italiensk amore som lockade dit henne undrar jag lite nyfiket. ”Inte i början, men amore dök upp senare”, säger Viveca och skrattar.

Finns det någon skillnad mellan det italienska landskapet och det svenska?

Viveca berättar att det i Italien finns en tradition att måla husen i vackra färger. ”Men så ligger även solen lägre där på nåt sätt, som ger andra färger än här uppe i norden. Jag börjar se det nu – det nordiska ljuset som ju är känt” säger hon och jämför de skira stämningarna i det svenska landskapet med de mer mättade färgerna i Italien. ”Deras hus målas ju mycket i terrakotta, bordeaux och en gul som jag inte lyckats få fram nånsin!

 

Åter till Svea, finns det nån favoritplats i Stockholm?

Jag gör ju inget annat än att teckna Långholmen eller Reimersholm” skrattar Viveca. ”Jag har väldigt nära dit så jag tar även med mig mig staffliet och målar där.

Favoritmaterial?

Olja,” säger Viveca direkt och beskriver mediet på ett sätt jag aldrig tidigare hört. ”Det är så sensuellt.. så mjukt, när du stryker på färgen är det som smoothie…. Du kan måla vått i vått och du kan ändra, ändra och ändra…

På frågan om urban sketching går ihop med olja berättar Viveca om en dröm hon har. ”Vi skulle slå ihop urban sketching med plein air! Båda är ju utomhusteckning/måleri.” Hon målar upp en vacker bild där vi gemensamt åker ut till ett landskap, drar fram våra stafflier, färger, skissböcker. Det får mig att tänka på impressionisterna och jag noterar för mig själv att vi borde försöka få till ett sånt event framöver.

Och slutligen, var kommer inspiration ifrån?

Jag tittar på otroligt mycket konst”, säger Viveca och räknar upp konst på nätet, vernissage, museer. ”Jag har köpt en hel del konstböcker som jag bläddar i hela tiden. Helt plötsligt dyker det upp nåt som jag vill ut och prova nånstans.” Men det har även att göra med vilket stadium av lärandet man befinner sig i. Hon har gått mycket hos Sissela Wibom den här säsongen som är väldigt insatt i färger och skuggor – ett fascinerande ämne som Viveca inte tänkt så mycket på tidigare. ”Så just nu vill jag hitta platser där jag kan utforska allt det där!” säger hon entusiastiskt. ”Inspiration får jag genom konst helt enkelt.

Mer av Vivecas konst hittar du på hennes instagram @viveca_art

Goldfish Bellarian, Hornstull 7 maj 2018

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s